Den nya klagomuren...
För när min morfar satt på balkongen och ältade sina problem för församlingen, och jag gjorde det enda raka (gick in och läste tidningen istället) så lyckades de andra fyra deltagarna med att pimpla 5 liter vitt vin... För den oinvigde låter det inte så jävla mycket, men tydligen hade den sin effekt...
Hursomhelst Syrran föreslog att vi skulle till hennes radhus i Ödåkra istället och morsan biföll denna begäran... Varpå jag låste lägenheten och följde med syrran till busshållplatsen... Väl på bussen kunde konstateras att de andra inte hade dykt upp, utan de satt fortfarande och söp på balkongen till grupprummet...
Nu dök det upp gnällsamtal om att deras grejer blivit inlåsta och jag gick med på att ta bussen en timme senare... denna timmen föreslog syrran att vi skulle tillbringa med att dela en flaska champagne, och varför inte liksom...(Frågan varför inte hade kunnat besvaras med: För att undvika en olycklig händelseutveckling)
Nåväl lagom tills att bussen åter till civilisationen skulle gå hade syrran lyckats bli dyngad deluxe och ägnade sig åt kalveri och fylleböleri..så jag fick finna mig vid att bli kvar i Ödåkra över natten ifall att något skulle hända syskonbarnen... Det gjorde det lyckligtvis inte... den yngsta ägnade sig åt obefogad nattavrål men när det skedde hade syrran hunnit nyktra till, tillräckligt för å styra upp det hela...
Jag tycker verkligen att riktigt små barn (typ under 3 så att de skiter på sig och inte kan prata normalt) är en sann pain in the ass utan några som helst goda sidor... Jag menar de syskonbarn jag har som är runt 5 hade väl gått an å passa och så vidare, går att föra en viss dialog och lära känna de som personer... men en skrikhals som bara ägnar sig åt att sova, äta och skita på sig... Var fan finns charmen? De här också ett dilemma om man någon gång ska skaffa familj, jag menar hur spolar man förbi de tre första åren?
// Mastern
Precis :P småbarn är inget å ha ^^
Vi vill höra om gårdagskvällens aktiviteter!
När du väl bestämmer dig för barn så är det så att du kommer ha en stabil ekonomisk situation, ha en fru som hjälper dig i arbetet med barnet och antagligen inse att du fram tills dess har andra mål i livet än du har nu. Framför allt för du har en karriär som är drägligt nog att acceptera.
Barn kan vara jobbiga..men jag såg själv på Sofia (kusinbarn) hon är 2 år har börjat lära sig prata basalt och hon har kommit så långt att hon på något sätt underåligt uppfattat konceptet kring självständigt tänkande (kan hämta saker själv, kan till viss grad sysselsätta sig själv osv.). Jag måste samtidigt även säga att hon i denna åldern då tyvärr inte kan skilja på paraplybegreppen ditt och mitt och avundsjuka bland barn är inte något kul.
Det får väl vara mitt debattinlägg för veckan!
Out!
